Det syns inte och folk vet inte om det. Inom mig skriker och gråter jag av smärta, utåt så ler och skrattar jag. Ni behöver inte höra mig gnälla och klaga, igen.
Tar någon i mig för hårt eller jag stöter mot något så gör det enormt ont.
Det är en kamp bara att stiga ur sängen och har jag jobbat mycket de senaste dagarna så är jag illamående av smärtan. Helst av allt vill jag ligga kvar och bara gråta och sedan somna om igen.
Jag lever med ett arbete som gör att min kropp stressas sönder. Det är en bra arbetsgrupp och jag trivs över lag. Men att hoppa från ställe till ställe och ibland bli bokad dagen innan eller samma dag, det håller inte när kroppen säger upp sig och krashar.
Att komma hem och gråta varje dag för att smärtan äter upp mig inifrån är inte hållbart längre.
Jag misstänker fibromyalgi då både mamma och Helena har det och jag har haft såna smärtor i så många år. Men läkarna tar mig inte på allvar. Ingen vill lyssna och tycker att jag är frisk.
Nu orkar jag inte skriva mer.
Tills nästa gång...
Over and out!
