Som jag pratat om tidigare så lever jag med smärta.
Under många års tid har jag haft ont i kroppen. Det har kommit smygandes, byggts upp lite hela tiden. I början var det lätt att ignorera eller att ta en tablett vid behov. Det var inte så farligt och mest ryggen som var problemet, jag trodde att det var svaga muskler bara.
Men ju fler år som gick, desto värre blev det. Smärtan vandrade vidare och satt inte längre bara i ryggen. Armar, händer, ben, höfter och axlar. Det är bara en del av det som gör ont. Det blev oftare smärtstillande tabletter och jag orkade mindre och mindre.
Min "aha" upplevelse kom tidigare i år då jag, mamma och min syster jobbade i mammas trädgård. Mamma och min syster har båda fibromyalgi medan jag är "frisk" eller åtminstone odiagnostiserad.
Det var då jag insåg att de båda orkade mer än jag gjorde och att min kropp gav upp väldigt fort. Att gräva i landet var inte längre en självklarhet.
Jag började söka till doktorn. Jag skrev långa listor på symtom och berättade för läkare efter läkare hur dåligt jag mår. Hur ont jag har. Det enda jag fick höra är att jag är tjock, jag är lat, träning kommer göra mitt liv såååå mycket bättre. Jag skickades till sjukgymnasten för att träna. Jag klarade inte att träna men lyckades tjata mig till akupunktur mot smärtan. Sen sökte jag igen, de tog blodprover och en ville kolla så kan inte hade diabetes. Jag sade att han var som eftersom jag vet att jag inte har det men fick med på det ändå. Jag hade rätt!
Sjukgymnasten då. Hon ville inte heller riktigt tro mig. "Ge det ett år med träning så kan du begära en utredning för fibromyalgi." träningen höll ju inte ens i två månader.
Nu har jag flyttat och bytt jobb. Det är ett väldigt stillsamt arbete och jag sliter inte så mycket på kroppen längre men ändå så blir jag sämre. Jag vaknar trött, hur mycket jag än sover. Mina händer gör så ont och är så svullna att jag knappt kan använda dem. Höfterna/bäckenet gör så ont att jag av och till vill gråta.
Och ja, jag är överviktig och det är kanske en del av problemet. Men det är inte allt. Jag försöker gå ned i vikt men det är inte så lätt att börja träna när kroppen ger upp.
Nu väntar jag på att det ska bli den 13/1 så att jag kan gå till doktorn här i Alvesta och så hoppas jag att hen har mig på allvar.
Tills nästa gång
Over and out
Kommentera